Hur ska vi lärare, rektorer och elevhälsan få åtgärdande insatser till att bli mer förebyggande? Vad behöver vi göra på annat sätt för att bryta vårt ”åtgärdandetänk”? Vad kan vi tillsammans åstadkomma på organisations- och gruppnivå för att förebygga att skolsvårigheter uppstår? Vad mer behöver vi ta reda på för att möta utvecklingsbehoven? Jag tror att det första steget i denna process är att arbeta med samsyn. Allt för ofta upplever jag att vi samtalar om situationer eller insatser på olika sätt. Vi behöver utveckla ett gemensamt yrkesspråk som beskriver de teorier och begrepp som vi använder oss av i vårt dagliga arbete. … utbildningen ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande (SFS 2010:800). Hur tolkar vi orden i skollagen? Hur tänker och agerar rektor, lärare och elevhälsan när de samtalar om att utbildningen ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande? Några av oss kanske menar att textens betydelse ligger i att skapa undervisning för de elever som är motiverade till att studera, andra tänker att undervisningsrepertoaren behöver utökas och differentieras. Vissa kanske menar individuella stödinsatser som till exempel extra anpassningar. Det som man på den ena skolan kallar för att skapa tillgängliga lärmiljöer blir på en annan skola extra anpassningar och kanske till och med särskilt stöd. Personligen tänker jag att de svårigheter som vi brottas med när vi utvecklar undervisningen inte får leda till att enskilda elever blir i behov av åtgärdande insatser. Det är ju inte meningen att elever ska bli i behov av extra anpassningar för att vi inom skolan har svårt att möta behoven i de olika lärmiljöerna. Mycket av det åtgärdande arbetet, som vi tidigare har arbetat med och som vi av erfarenhet vet leder till goda effekter för lärandet, kan ingå i den vardagliga undervisningen.

Det förebyggande arbetet är komplext. För att vi ska ha tålamod med att se vad insatserna visar för effekter är det viktigt att vi noggrant har identifierat, analyserat, planerat och utfört arbetet utifrån identifierade behov. Därefter är det lika viktigt att det planeras kontinuerliga uppföljningsmöten som efter viss tid avslutas med en utvärdering. Samarbetar yrkesprofessionerna och rektorn strategiskt och kontinuerligt kommer vi att lyckas med att bryta vårt ”åtgärdandetänk”. Jag tänker att vi denna termin packar en arbetsväska med mod, kurage, tålamod och tron på vår professionalitet.

Denna webbplats använder cookies. Genom att fortsätta använda denna webbplats accepterar du vår användning av cookies.